ibland gäller det att veta när det är dags att sluta vika sig dubbel. I mitt fall är det ungefär nu.

Jag hade äntligen hittat inre frid. Drömmarna, tankarna och fantasierna hade slutat. Jag hade (och har fortfarande) alldeles för mycket att tänka på under dagarna för att ha tid att älta och grubbla.

Strax innan köpte jag en efterlängtad dator. Då jag tänkte att det enda sättet för mig att komma ur de felaktiga hjulspåren var att skriva. Det tog dryga två veckor innan jag satte mig och skrev.

En del tankar är tillbaka. En del känslor också. Mer hanterbara. Mindre kvävande. Ändock är de där och pockar på min redan ansträngda uppmärksamt. Och jag letar. I varje känsla och tanke efter det enda svar jag sökt nu en tid: hur beter mig jag mig nästa gång?

Jag ser hellre att det inte blir någon nästa gång än att möta en stenvägg. Glättighet har aldrig varit mig grej.

I mina drömmar får jag fortfarande vila. Det är jag nästan löjligt glad över.

Du gör mig illa på ett fult, egoistiskt sätt. Du får mig att känna mig som en pissmyra, något litet som går att stampa på. För att det inte längre passar. För att det hotar din värld.

För att du vet att fingret var så slingrat kring mitt att du hade fått bända loss det annars. Handen hade du hellre huggit av än förlorat.

Du sa att min vilja är min största styrka och min största svaghet.
Jag säger att din kontroll är detsamma.

Säg mig; var det verkligen så här du ville att det skulle bli? Mjölet i din påse är inte direkt rent. Hur mycket det än filtreras så försvinner inte fakta.

Jag försvinner.
Du försvinner.
Vi försvinner.

Och jag kommer aldrig någonsin förlåta dig.

Hur kan man sakna något man aldrig haft?

Just nu var jag medvetet, riktat elak för att såra.

Sådär som jag skrev att jag nästan aldrig är. Med betoning på nästan.

Snart. Snart. Snart.
Shake it off, shake it off. 'Cause it's hard to dance with the devil on your back- so shake him off.