Ibland slår det över med mig full kraft och då känner jag  mig ganska liten, även om det är fantastiskt. Vi ska bli föräldrar. Ha ansvar för en liten människas liv. Jag ansvarar ju för liv på jobbet, men det här blir något helt annat. DEt är ju hur kul som helst att googla fina bebisböcker och fundera över vilken barnvagn som ska inhandlas, men det är också läskigt. Jag kommer aldrig att sätta Johan eller ens mig själv först någonsin igen när det riktigt gäller- det vet jag ju redan. Hela livet kommer att förändras, kanske inte radikalt men det kommer ju alltid att finnas någon som behöver mig. Jag har alltid tyckt att det just det där att vara behövd medför både någonting positivt och negativt. Det kan ge en känsla av tillfredsställelse samtidigt som det ibland kan kännas som en snara runt halsen.

Jag fascineras lite av folk som kan gå helt upp i sin bebislycka och inte fundera på allt som faktiskt är ganska läskigt och helt nytt med hela situationen. Nu har jag iofs aldrig varit en person som inte funderar och oroar mig... Det är många känslor på en och samma gång nu. Jag vägrar dock bli hysterisk och läsa på om allt mellan himmel och jord. Jag har inte kämpat mot mitt kontrollbehov i så många år för att falla tillbaka nu.

Och hur gärna jag innerst inne vill så ska vi inte kolla könet på RUL. Så länge det är ett människobarn blir det bra. Och ja, vi har äntligen hittat även ett pojknamn som vi båda gillar.

Förresten: Smilla som namn på människobarn är så skumt. Smilla är ju en katt.

Ok, efter påtryckningar har jag nu kommit på några saker som jag önskar mig i julklapp:

*en gjutjärnsgryta (helst en fin)
* en fin fylla-i-bebisbok
* ett badskum som luktar jävulskt gott
* ett fint vitt överkast (eller creme) till en 180 cm dubbelsäng
* presentkort på :SF, Ikea, HM
* boken 50 shades of grey på engelska i pocket/storpocket

Jag kommet säkert på nåt mer om ett tag...