I hela mitt liv har jag försökt att tänka själv.

Men jag kommer inte längre utan din hjälp.

Tur jag kan skärma av numer.

...Är det alltid längre kvar.

En upptäkternas dag.

Skräcken grep tag i mig när hon inte vaknade. Mitt handlag var nästan för hårt, händerna iskalla- hon vaknade. Jag andades. Samtalet, pressen. Jag hann känna att jag nog skulle andas. Försökte göra det bästa av det- som antagligen inte var bra nog. Jag börjar tro att jag är jävligt dålig på det jag gör. Kanske ska skola om?

Kvinnan i kassan som log mot mig. Jag skämdes för vad jag handlade. "Du bör göra ett gravtest inom några veckor", sa hon och log. "Jag vet" svarade jag. Hon frågade mig om jag ville ha en påse, jag sa ja. Hon log hjärtligt. Jag tänkte att hon tänkte " du borde behålla den där bebisen lilla vän".  Sen tänkte jag att hon antagligen hade rätt. Strax efter det svalde jag pillret, med ytterst lite vatten.

Jag förväntade mig hjärtstopp eller hysteri men fick en ganska lugn kväll. Tyvärr missade jag säkert hälften eftersom jag hetsade mig själv. Pansarhöljet eller kevlarrustningen fungerar alltså- det kan vara bra att veta.

Men:

Jag skrev det och tog sedan bort det. Men för mig står det fortfarande där.

Fiolsträngar skrämmer mig inte.