Så kommer det väntade bakslaget. Det som alltid kommer när känslorna inte riktigt hänger med. De sista dagarna på resan längtade jag hem mest pga den enorma trötthet som jag upplevde.

Nu känns det som allt gått för fort, som att jag inte han. Njuta ordentligt. Saknar redan människorna och inser att det kommer ta lång tid innan vi kan åka igen. Och i dagens obehagliga situation med terrorism känns det oklart hur resemöjligheterna kommer se ut i framtiden.

Känner mig ledsen och skulle behöva göra något roligt. Helt enkelt.