Jag kan konstatera att jag lär mig. Och också att jag inte längre får panik över vissa saker som jag själv vill men inte kan få just nu. Livet händer ju hela tiden, varför skulle jag välja att inte leva det?

Det är alltid såhär för mig, det går till en gräns sedan finns det ingen återvändo. Nu fullkomligt vägrar jag fastna i cirklar och onda tankar igen.

Nu har jag varit nere i mitt svarta hål för länge. Tillräckligt länge. Nu är det dags att ta sig upp, att tillåta mig att va lycklig. Det som har sugit så mycket tid och energi har lagts på hyllan. Sedan kommer valen inte att bli enklare för det, men jag har hittat någon slags trygghet i att allt är förvirrat.

Snart kommer det vända, inte för att det "bara händer" utan för att jag helt enkelt får det att hända.