Ser du den? Du borde göra det. Den står nämligen alldeles vid bordet. Den är vacker, men alldeles overklig.

Och ändå så självklar.

Under mattan bildas en stor hög, för allt har slängts in där under. Och bakom halvvarma leenden och fina ord lurar sanningen. Den otillåtna och outtalade.

Om jag sträcker ut min hand kan jag röra vid den rosa snabeln. Jag undrar om den är mjuk eller sträv. Visst ser du elefanten? Eller visst känner du åtminstone av den?

Jag snubblar på mina ord, helt omedvetet. När jag kommer på var det barkar är det för sent att stoppa. Vi skrattar båda, trots att det egentligen inte är särskilt roligt, utan mest ett tecken på varför högen under mattan växt på sig. Om den stora rosa varelsens konturer varit suddiga blir de med ens knivskarpa. Den knallrosa färgen bländar mig nästan.

Jag försöker förtvivlat leta efter ett igenkännande hos dig, för att få det bekräftat: det står en rosa elefant i rummet. För jag ser att du tittar på den.

Jag kan även tänka mig att om jag ser det med dina ögon sticker en stor rosa snabel snart fram under mattkanten.

Folk brukar ofta bli sjukt irriterade när man ber dem lämna namn i bloggar som läses. Men jag är nyfiken, om ni inte vill lämna era namn ( ni som läser frekvent) kan ni då inte bara skriva en kommentar med hur vi mötts? typ "jobbet", "skolan" odyl.

Kom igen.