Ibland kan jag nästan bli arg när jag tänker på det; att rättigheterna inte är lika. Av biologiska anledningar fungerar det såklart inte helt lika och jag erkänner jag har själv varit fundersam till adoption av likakönade just för barnets skull. Men jag vet bättre nu. Det finns så  många heterosexuella människor som är dåliga föräldrar men som skaffar barn just för att de kan. Ibland blir jag äcklad av normen och likväl allt som följer den. Jag avskyr leksaksaffärer av den anledningen att allt är antingen rosa eller förklätt till monstertruckar. Jag mår dåligt när jag tittar på bebiskläder och man fortfarande ser exakt var gränsen mellan "pojk-och flickkläderna" går. Borde vi inte ha kommit längre i ett av världens mest jämställda länder? Tydligen inte.

Jag har inte alltid levt så enligt normen som jag gör idag, och vet därför att kärlek ser likadan ut oavsett mellan vilka den uppstår. Eller det låter konstigt men känslorna är lika starka och lika riktiga.

Vi har pratat om att gifta oss ( när pengar finns) och funderar vilket efternamn lillhen ska få. Vi pratar om ringar, klänningar, mat på festen och allt som hör till. Återigen: en rättighet som inte alla får njuta av.

Äh jag orkar inte mer nu. Dessutom är jag sen till min lunchdate.

Herregud mitt immunförsvar är typ icke-existerande. Blir sjuk heeeela tiden. Är så satans less på detta..

Snart halvvägs...

De helgmorgnar jag får vara ledig sover J oftast längre än vad jag gör. Detta medför dock att jag får gosa med Smilla, som nu dessutom börjar få en tjockare päls och är mysigast i världen!

Ibland slår det över med mig full kraft och då känner jag  mig ganska liten, även om det är fantastiskt. Vi ska bli föräldrar. Ha ansvar för en liten människas liv. Jag ansvarar ju för liv på jobbet, men det här blir något helt annat. DEt är ju hur kul som helst att googla fina bebisböcker och fundera över vilken barnvagn som ska inhandlas, men det är också läskigt. Jag kommer aldrig att sätta Johan eller ens mig själv först någonsin igen när det riktigt gäller- det vet jag ju redan. Hela livet kommer att förändras, kanske inte radikalt men det kommer ju alltid att finnas någon som behöver mig. Jag har alltid tyckt att det just det där att vara behövd medför både någonting positivt och negativt. Det kan ge en känsla av tillfredsställelse samtidigt som det ibland kan kännas som en snara runt halsen.

Jag fascineras lite av folk som kan gå helt upp i sin bebislycka och inte fundera på allt som faktiskt är ganska läskigt och helt nytt med hela situationen. Nu har jag iofs aldrig varit en person som inte funderar och oroar mig... Det är många känslor på en och samma gång nu. Jag vägrar dock bli hysterisk och läsa på om allt mellan himmel och jord. Jag har inte kämpat mot mitt kontrollbehov i så många år för att falla tillbaka nu.

Och hur gärna jag innerst inne vill så ska vi inte kolla könet på RUL. Så länge det är ett människobarn blir det bra. Och ja, vi har äntligen hittat även ett pojknamn som vi båda gillar.

Förresten: Smilla som namn på människobarn är så skumt. Smilla är ju en katt.

Ok, efter påtryckningar har jag nu kommit på några saker som jag önskar mig i julklapp:

*en gjutjärnsgryta (helst en fin)
* en fin fylla-i-bebisbok
* ett badskum som luktar jävulskt gott
* ett fint vitt överkast (eller creme) till en 180 cm dubbelsäng
* presentkort på :SF, Ikea, HM
* boken 50 shades of grey på engelska i pocket/storpocket

Jag kommet säkert på nåt mer om ett tag...

Anstränger jag mig lite med klädvalet så syns den: lillhenmagen!

Den får heta så tillsvidare.

Min sambo är världens bästa. Han älskar mig även när jag knappt förtjänar det ?