Jag är otydlig, vilket är något nytt för mig. Jag förstår om människor omkring mig uppfattar mig som undvikande, konturlös, vag. Jag har tappat bort min egen form och famlar i mörker efter att hitta igen mig själv. Måste känna på varje sak, tänka efter före. Jag blir nervös och orolig av att låta människor komma nära och jag beter mig helt enkelt otydligt.

Det var så markant idag. Jag ville vara glad och rolig men det var för svårt. Jag visste inte vilket ben jag skulle stå på, inte hur jag skulle bete mig. Jag tror personen jag var med tyckte det var lite märkligt och jag kände en olust inför att inte veta hur jag skulle agera.

Ändå vet jag ju nånstans så himla väl vem jag är. Och kanske är det okej att vara otydlig ett tag.