Jag hoppade ner i en tät, snårig djungel. Den var så vacker så jag glömde bort hur rädd jag är för okända otäcka områden, där faror i form av ormar och annat lurar i varje hörn. När jag väl slog i marken förlamade rädslan mig nästan, gjorde mig osäker och rädd. Jag försökte förstå allt det vackra gröna omkring mig utan att bli klokare alls. Jag försökte tränga bort känslan av att vara helt övermannad och därigenom inte få tillräckligt mycket luft ner i lungorna. Känslan av att inte kunna andas. Därefter gav jag upp, flöt runt i grönskan, smekte ormarna och tänkte att de är det värsta jag vet men att jag nog får stå ut med dem. Jag gav helt och hållet in för djungelns oskrivna lagar och regler.

Tills jag en vacker dag märkte hur ledsen jag var. Hur jag bara hade gett med mig, slutat kämpa för att hitta ut ur djungeln, som alltid varit mitt mål. Helt oförsvarbart hade jag bara låtit kampen drivas åt sidan, för att det känts lättare. Så jag påbörjade resan, där målet var tydligt men där det kräves en fingervisning; antingen från grönskan eller djuren om var jag skulle gå, hur jag skulle ta mig fram. Men det kom ingen sådan. Ilskan över att inte hitta ut, byttes ut mot att återigen bli ledsen till att någonstans förvandlas till kyla. Ingenting skrämmer mig mer än kyla och jag kan nästan inte ens stava till ordet likgiltighet.

Jag älskar ju dig.

Varför bryr du dig inte mer om mig än så?