Nu har jag bestämt mig för att bara ignorera. Det tar för mycket energi. Men det har tagit lika mycket energi av mig att tycka att saker är ok- när jag egentligen inte tycker det.

Jag är less på att va förstående och vara till lags, det räcker nu.

Istället för att älta om han nånsin tänker förlåta mig, ska jag fokusera på mig själv. Jag är inte ens i närheten av att förlåta honom. Jag tycker dessutom att hela "prata bakom ryggen på andra och lägga näsan i" är ett jävla svek som jag inte heller tänker förlåta. Jag kan lägga det åt sidan men det är fan inte okej. Hade de båda kunnat hålla käft hade det aldrig behövt bli såhär. Det får jag leva med. Men de också.

Sorry. Men det är stört. Det är jag och ingen annan som bestämmer vem jag ska och inte ska ha kontakt med. Det är också aldrig en tredje part som ska dra en gräns.

Min irritation vet för tillfället inga gränser och jag vägrar låtsas som att det är ok. Ibland är det verkligen bättre att va tyst. Man måste inte alltid säga vad man tycker och tänker och lägga sig i. För ibland blir det faktiskt väldigt fel.


En känga också till folk som inte kan planera: ni förstör fan för andra. Skärp till er.

Så, slut.