Nu har jag gjort tre av fyra nätter. Det har gått relativt bra trots värmen och alldeles för lite sömn.

Men det är konstigt. Det var inte mer än dryga sex veckor sedan vi flyttade men Umeå känns redan främmande. Jag fick verkligen anstränga mig under de första veckorna för att hitta igen mig själv i vår nya tillvaro i en "ny" stad. Jag blir påverkad av att vara tillbaka. På alla sätt. Jag inser hur mycket jag kommer sakna vissa saker, vissa människor.

Samtidigt måste livet gå vidare. Jag vet det. Men taggen i hjärtat finns kvar. Och den där rispan, ni vet den som sipprar det allra klarrödaste blodet, kommer finnas kvar länge. Antagligen kommer den lämna ett ärr. Det får vara okej. Min vän brukar säga att ärr är ett tecken på att man levt.

Så jag stänger vrå för vrå, dörr för dörr; även den bakre. Den kan inte stå på vid gavel längre och gapa tomt. Kanske är det mitt största misstag någonsin. Kanske blir det min räddning.

Det kommer alltid vara en del av mig. Jag kommer alltid att kunna känna. Kommer antagligen alltid att sakna viss impulskontroll och dundra in i väggen. För att jag glömde se mig för, eller för att jag trodde den skulle ge vika. Jag kommer alltid grubbla, fundera kanske till och med gråta. Precis som jag kommer skratta, drömma och älska.
Jag kommer alltid att våga älska. Jag lever min passion. Varje dag, varje sekund. Spärrar är för folk som inte vågar, som inte kan tänka själv.

Jag orkar inte längre be om ursäkt för vem jag är.

Hejdå, jag kommer att sakna.