Jag var och åt frukost med min fina vän Sanna idag. Jag lärde känna Sanna för cirka fyra-fem år sedan när vi gick aerobicsutbildningen tillsammans. Trots att hon är en av mna yngre vänner är hon en av de allra klokaste. Och det coolaste med henne är att hon är mer känslomänniska än vad jag är och känner av det mesta i kroppen.

Hur som, vi diskuterade livsfrågor och händelser och det kändes bra att även jag kunde säga lite kloka saker. Har ni tänkt på hur lustigt det är med människor? Att det finns som tre skikt när man ska försöka känna någon på djupet ( och särskilt vill jag tillägga när det handlar om kärlek); det första är det ytliga dvs det man ser, fasaden som människan har- det man först berörs av. Skikt två innefattar allt det mörka, det där man måste ta sig igenom för att verkligen kunna älska och förstå någon på djupet, det byggs ofta upp av rädslor och ofrivilliga reaktioner och är ganska fult. Men det är ack så nödvändigt att klösa sig igenom det, för att slutligen nå det tredje skiktet, om återigen är vackert och som kantas av tillit och just kärlek.

Det är spännande. Jag försökte delge Sanna mitt cirkeltänk- som är en strategi som fungerar för mig ialla fall. I de allra flesta fall. Det är ett bra tänk- det vet jag. Sanna tyckte också det. Sen sa hon:

- Visst är det konstigt att kärlek; som är en så ljus och magisk känsla också lockar fram allt det mörka och fula med sådan kraft att man knappt trodde det var möjligt?

Ja, visst är det konstigt?