Jag var opeppad på konserten, har aldrig varit ett fan av tv-spel, men han valde att ta med mig på detta. Och helt ärligt, det är ju alltid lite spännande att gå på operan. Jag kände det redan när vi slog oss ner, när symfoniorkestern stämde sina instrument; det magiska.

Och det var magiskt. Musiken var känsloframkallande trots att jag knappt kände igen något alls. Jag fick ståpäls flera gånger och fick blinka tillbaka tårarna. Mest blev jag hänförd av all passion som fanns i rummet. Den vackra blondinen som spelade flera solon visade känslorna utanpå och det hördes på hennes musik att passionen brann inuti henne. Ibland slöt hon ögonen när hon spelade, som att hon kände musiken så väl så noter var överflödiga. Det var så vackert.  Den stilige mannen som också spelade violin visade känslorna genom ögonen, det var mäktigt. Flera av de andra spelade bara, utan att känslorna gick att urskilja, i och med detta blev det ju såklart så att de inte var lika tilldragande. Att blicken inte automatiskt sökte sig till dem.

När de spelade ett långt medley från ett av världens mest kända tv-spel tittade jag omkring i salen. Känslan var enastående, vuxna män som satt helt hänförda av musiken, barn som diggade, spelnördar som var saliga och ja alla vi andra som bara njöt av det vackra. Johan såg märkbart rörd ut och jag tyckte det var fint. Orkestermusik kan vara så kraftfull och musik måste vara en av de fenomen som kan framkalla flest känslor. Det var fantastiskt att se "vågen" som uppstod när flera musiker samtidigt tog sats för att spela nästa  stycke.

Jag attraheras av passion. Av att se någon som verkligen brinner för det den sysslar med, oavsett vad det är. Av kreativitet som flödar, av människor som inte räds av känslor, som törs ha dem utanpå. Jag blir alldeles uppfylld av sånt. Konsten att kunna känna är magisk, passion kan vara det bästa i världen. Jag spenderar mycket tid med att förminska mina känslor och stormar, men ibland är jag glad över att jag kan känna som jag gör. I vissa fall är det en styrka. Passion för mig är ofta en oförklarlig drivkraft, något av det renaste som finns. Och det är så himla vackert.

Min kisse tror att hon är tuff. Ibland är hon kaxig och störig, bits när det inte passar henne liksom. Alla tror ju att hon inte är mysig alls. Men egentligen är hon en liten mjukis. Hon ligger ofta och trycker mot mig, följer efter mig och slår sig ner där jag är. Jamar och jamar tills jag lyfter upp henne eller klappar henne. Ligger på den andra huvudkudden när jag somnar och på min mage eller mellan mina ben när jag vaknar. Hon tror hon är en tuffing men är en liten skit.

Precis som jag.

Varje gång han rör i mig ser jag att en liten rysning går igenom hans kropp och han konstaterar: din hud är så mjuk.

Det är rätt fint.