Jag har två viktiga inlägg att skriva. Eventuellt tre, men jag tycker inte att det tredje känns lika angeläget. Så snart tid och ork finns ska jag författa dessa. Orden ska komma från hjärtat och alla ska vara sanna. Jag längtar efter det; att få lyfta på mitt eget lock.Dessutom så längtar jag så ofantligt mkt efter att skriva igen.

Inatt satt jag och googlade en massa inför resan. Ni, vet JAG ÅKER TILL NYC OM EN VECKA!!!! Eftersom jag är lite efter, var det först då jag kom på att det kunde vara värt att kolla in om musikscenen har nåt ball att erbjuda just den tiden vi är där. Jag trodde inte mina ögon först när jag läste det, pulsen måste ha gått upp i 180 och jag svettades. Jag läste nämligen att Florence + the machine skulle spela på Radio City Music Hall den 18/5- alltså när vi är där. Jag svalde några gånger och skakade nästan inte. Efter ca fem sekunder insåg jag dock att jag läst fel, de spelar den 8/5. Det förstörde resten av natten, och var helt ärligt det första jag tänkte på när jag vaknade imorse. Jag tror det var därför jag var så sur när Johan kom till mig och skulle fixa frukost åt mig.

Det finns ingen skiva under de senaste fem åren som berört mig lika mycket som "Ceremonials"- jag fullkomligt älskar den och allt musiken uttrycker. Det hade varit fullständigt magiskt- och ja, jag hade betalat de 1500-1700 kr som biljetten hade kostat och sagt " Grattis på 30- årsdagen"till mig själv.Men nu blir det inte så. De spelar på Way Out West i sommar, men magin i det känns inte riktigt lika överväldigande.

Nåja, det är en omöjlighet, men oj oj oj vilken lycka det hade inneburit.

Jag messade min kissekatt igår och tyckte vi skulle luncha på stan samt leta klänningar. Sagt och gjort. Trötthet, irritation och otäcka dumma tanter i telefonen gjorde att förutsättningarna kanske inte var de bästa. Men på nåt sätt lyckades vi vända det till nåt bra och skapade cirkus inne på JC. Först provade S en massa kläder, sen kom vi på att vi skulle försöka hitta en klänning till vår vän som inte kunde vara i stan själv.

Samtalet lät ungefär såhär:

Jag: men prova det här nu, jag är för kort jag kan inte testa ut saker åt henne.

S: Okej, men ta fram nå grejer åt mig, för jag har ingen aning om vad jag ska testa. Vad gillar hon då?

Jag: Ingen aning? Men testa det här, jag tror det blir bra.

S: Men ta en större storlek, jag kan inte ha den här!

Jag: Men du kan inte ha en större storlek.

S: GE MIG EN STÖRRE.

Så jag gav henne en större storlek.

S: MEN DEN ÄR STATISK DET GÅÅÅÅÅÅÅÅR INTE.

Jag: tyst nu, prova den andra.

S: Den var fin, men alltså är inte jag större?

Jag stod och glodde.

Jag: Jag vet inte? Eller jo jag tror det.

S: Men alltså vad har hon för proportioner då?

Jag: Men hur ska jag veta det?

S: Men hon kan väl inte ha större bröst än mig?

Jag: MEN HUR SKA JAG VETA DET?

S: Jag trodde du visste sånt.

Skratt. ( Ungefär nu började alla som jobbade i affären lyssna på oss).

Jag: Jag ringer och frågar.

Personen i telefonen: köp den större.

Vi köpte den mindre.

Sen skulle kissekatt prova tröjor. Expediten skrattade under lugg åt oss, särskilt efter kommentaren: "den där är mesrosa, den vill jag inte ha"! Sedan när det var dags att betala kom det bästa.

S: Jag vill bli medlem i kundklubben.

Expedit: Okej, fyll i det här.

S: Men det blänker i den vita bänken. DET ÄR FÖR LJUST JAG KAN INTE SE NÅT.

Jag hämtar de fulaste solglasögonen i affären.

S: Nu blev det bättre.

Den ena expediten skrattade, den andra gapade.

Jag: Fyfan jag behöver alkohol.

Undra om vi ska gå på JC fler gånger? Kul var det i alla fall och jag hoppas klänningen passar efter alla dessa utläggningar.

Jag hoppade ner i en tät, snårig djungel. Den var så vacker så jag glömde bort hur rädd jag är för okända otäcka områden, där faror i form av ormar och annat lurar i varje hörn. När jag väl slog i marken förlamade rädslan mig nästan, gjorde mig osäker och rädd. Jag försökte förstå allt det vackra gröna omkring mig utan att bli klokare alls. Jag försökte tränga bort känslan av att vara helt övermannad och därigenom inte få tillräckligt mycket luft ner i lungorna. Känslan av att inte kunna andas. Därefter gav jag upp, flöt runt i grönskan, smekte ormarna och tänkte att de är det värsta jag vet men att jag nog får stå ut med dem. Jag gav helt och hållet in för djungelns oskrivna lagar och regler.

Tills jag en vacker dag märkte hur ledsen jag var. Hur jag bara hade gett med mig, slutat kämpa för att hitta ut ur djungeln, som alltid varit mitt mål. Helt oförsvarbart hade jag bara låtit kampen drivas åt sidan, för att det känts lättare. Så jag påbörjade resan, där målet var tydligt men där det kräves en fingervisning; antingen från grönskan eller djuren om var jag skulle gå, hur jag skulle ta mig fram. Men det kom ingen sådan. Ilskan över att inte hitta ut, byttes ut mot att återigen bli ledsen till att någonstans förvandlas till kyla. Ingenting skrämmer mig mer än kyla och jag kan nästan inte ens stava till ordet likgiltighet.

Jag älskar ju dig.

Varför bryr du dig inte mer om mig än så?

Jag är otydlig, vilket är något nytt för mig. Jag förstår om människor omkring mig uppfattar mig som undvikande, konturlös, vag. Jag har tappat bort min egen form och famlar i mörker efter att hitta igen mig själv. Måste känna på varje sak, tänka efter före. Jag blir nervös och orolig av att låta människor komma nära och jag beter mig helt enkelt otydligt.

Det var så markant idag. Jag ville vara glad och rolig men det var för svårt. Jag visste inte vilket ben jag skulle stå på, inte hur jag skulle bete mig. Jag tror personen jag var med tyckte det var lite märkligt och jag kände en olust inför att inte veta hur jag skulle agera.

Ändå vet jag ju nånstans så himla väl vem jag är. Och kanske är det okej att vara otydlig ett tag.