Jag är så trött på att känna mig värdelös. Är det inte det ena så är det verkligen det andra. Kroppen borde orka med såhär tidigt i en graviditet och det känns jobbigt att måsta vara hemma på halvtid- om än jävligt skönt för jag orkar ju inte.

Matas med historier om folk som jobbat tills timmarna innan värkarna satte igång, som minsann inte hade några problem. Jaha, men grattis. För det är inte nog jobbigt som det är. Och jag känner mig inte tillräckligt besvärlig i nuläget.

Oftast är det andra kvinnor som framför dessa åsikter. Om att man bara ska orka.

Det dåliga samvetet som kommer när det blir så att kollegorna blir lidande för att min kropp inte orkar. Känslan av att alla ser snett på en. Närmast hatar. Den är jobbig. Jag står knappt ut med den.

Och 2,5 åringen som säger "jag kan inte" ca 700 ggr om dagen och kag som börjar fundera om det är normalt eller om hon har dåligt självförtroende. Om vi påverkat henne till att tro att hon inte kan. Det dåliga samvetet är fruktansvärt. Vidrigt. Hörde på radion att 8% av barnen i skolan är mobbade. Antar att det finns ett stort mörkertal också. En förälders värsta mardröm. Man får som bara hoppas att det där självförtroendet finns.

Jag längtar bara bort, efter något annat. Där jag slipper känna mig svag, vek och fel. Där jag slipper ha dåligt samvete och ont i kroppen.

Jag längtar efter att inte känna mig helt värdelös.

Hur hittar man nytt umgänge? Är så förbannat trött på att vi knappt har några vänner. Vet inte riktigt hur man ska gå tillväga. På jobbet är jag betydligt yngre än de andra, inte för att det gör så mycket men ändå. Sedan har alla sitt umgäng redan. Johan är istället betydligt äldre än de flesta han jobbar med. Kanske är det rätta att engagera sig i någonting? Gudarna ska veta att vi heller inte är världens mest sociala människor och att min ork och kapacitet just nu är närmast obefintlig. Ändå längtar jag. Efter att umgås, skratta, dricka vin.

Vi ger det ett drygt år till. Blir det inte roligare än såhär vill jag åtminstone flytta tillbaka till Umeå.

Seriöst- hur tjock kan man va?

85-90% av våra bekanta tror på en lillebror. Även jag. Johan är säker på en lillasyster. Spännande detta.

Selma kom 5,5 veckor tidigt, lillebror/syster har BF 5/12- när tror ni hen kommer? Jag och Johan tror på samma datum utan att ha pratat ihop oss. Spännande.

Barngnäll är inte min starka sida. Tappar tålamodet extremt fort.

Jag är så jävla påläst om terrorism just nu så det är otäckt.