Det här konstanta gnället som barnet har börjat med gör mig G A L E N. Vi har haft en trotsig dotter i snart ett år nu. Visst det är skitjobbigt men ingenting är lika jobbigt som gnäll. Det är så jävla tröttsamt och provocerande. Blä.

Du, min före detta vän. Nästa gång vi ses behöver du inte tilltala mig. Du behöver aldrig mer göra det. Vi känner inte varandra längre.

Du tycker inte om mig.
Jag hatar dig. Tycker att du är en vidrig fjant.

Aldrig aldrig mer. Någonsin.

Jaha. Var och kollade både bebisen och tappen igår igen. Bebisen växer precis som den ska och verkade väga kring 1,8 kg nu. Det känns otroligt skönt att veta att barnet inte är tillväxthämmat om det nu absolut ska komma ut tidigt. Tappen var dock lite kortare än vid senaste mätning. Dock inte mkt. Jag hade ju hoppats att den kanske tom skulle ha växt på sig lite men icket.

Inväntar helgen för att gå in i vecka 33 och sedan får jag försöka göra allt i min makt för att hålla till vecka 35. Om barnet är kvar i magen i 2,5 veckor till kommer det inte att kännas panikartad längre, även om jag såklart helst skulle slippa neo. Nu är det bara att gilla läget.

Det sorgligaste är väl att vi egentligen vill ha tre barn, men jag känner mig väldigt tveksam till det just nu. Tydligen är min kropp inte optimalt byggd för att hålla bebisarna inne så länge. Kan inte gräva ner mig för det. Ikväll ska jag göda dubbelhakan ytterligare med restaurangbesök samt biobesök. Dvs jag ska ta bilen mellan olika ställen och sedan sitta still :)

Det ser ut som ett bombnedslag i hela huset och vi är verkligen inte färdiga för bebisankomst. Men det gäller att c h i l l a.
Bara den som känner mig väl kan förstå hur f r u k t a n s v ä r t svårt det är för mig. Jag är inte en chillande människa. Någonsin. Antar att någon gång ska vara den första.

Idag ska jag göra ett tillväxtultraljud (som jag tjatade till mig) om bebisen nu ska komma tidigt önskar jag att den växer som den ska innan dess. Ska även mäta den numer berömda tappen och hoppas att den fortfarande inte krympt mer. J ska ej med så jag hoppas på positiva besked annars kommer det va lite tungt.

I vecka 32 (31+4) bör man kunna se barnets kön rätt tydligt va? Det blir till att titta bort vid mätning av lårbenen. Ser jag nåt kommer jag inte tala om nåt- inte ens för J ?.

Wish me luck.

Just nu är livet halvkul. Jag mår fruktansvärt illa nästan konstant, är stel och orolig. Får sammandragningar av minsta rörelse och fogarna gör förskräckligt ont. Dessutom kan jag inte sova på nätterna. Inatt var jag vaken i nästan fem timmar innan jag somnade om.

Sen är det detta härliga fenomen då allt jag äter åker upp och ner i matstrupen typ 50 ggr innan det lugnar ner sig.

Även om jag klagar är jag innerligt glad att bebisen är kvar i magen. Och även om jag gnäller och klagar på J är han rätt otrolig som sköter all ruljans nu när jag är invalid. Han gör det bara på sitt sätt och i sin takt. Att ungen sen har mysbyxor till klänningen imorse gör kanske egentligen mindre ?.

Jag kan inte fatta varför sambon måste gå på toaletten typ 10ggr/dygn. Dessutom måste han vara därinne i minst tio minuter varje gång. Det blir lite lätt störigt när jag inte ska anstränga mig alls.

Selma hinner slå sig rätt många gånger.

Det blir extra tydligt när jag själv inte gör nåt annat än tar det lugnt hur stor skillnad det är på mitt och Johans tempo. Hans tempo funkar iofs men allt blir inte gjort. Mitt normaltempo är nog lite för högt i vanliga fall. Det är SVÅRT att stå bredvid och se på.