Här har det ekat tomt. Jag har haft fullt upp med livet och vår nya familjemedlem. Den lilla solstrålen som förgyller våra liv! Vilken skillnad det är att ha en förstatid med eller utan förlossningsdepression!!!

Men relationen till dottern är sämre och jag bryter snart ihop av trotset. Detta har ju pågått i dryga 15 månader nu men har eskalerat. Vid tillfällen nu är jag så trött så jag knappt litar på mig själv- så nu tänker jag gå och få tips och råd. För min lilla flicka är egentligen underbar- just nu dock ett litet monster.

Sen oroar jag mig över utvecklingen i världen. Jihadister, män i grupp, ofredanden, lynchmobbar, rasister, Ryssland, krig, elände, barnens säkerhet, vår säkerhet, Sveriges säkerhet. Listan kan göras lång Mao.

Utöver det känner jag mig gnällig, trött, ganska less och stundtals som en riktigt dålig mamma. Att få första barnet innebar verkligen att vara mammaledig såhär i efterhand. Med andra barnet not so much. Tur att han är så himla Go och underbar- trots att han kräks ner sig typ 10ggr/dag.

Det känns att vi har få vänner här och jag skulle vilja expandera den kretsen. Lättare sagt än gjort men jag måste försöka.

Jag saknar någon att prata med. Eller ja. Jag saknar två personer. Den ena kan jag ff prata med men vill inte tynga ned mer pga sömnbrist.

Jag vill inte höra "tänk inte så" eller "men lyssna inte på henne, hon har fel" (angående en av S pedagoger som är helt out of line och oförskämd).

Jag saknar såklart den andra personen då. Som A L L T I D förstår vad jag säger utan att jag behöver förklara. Och som förvånansvärt nog aldrig dömer i förväg (eller annars konstigt nog). Men det går inte att få allt här i världen och därför får det nog bli någon helt utanför.

Jag saknar dig förstår du. Fortfarande.

Lägga undan. Begrava. Sluta.
Det gör alldeles för ont.
Behöver inte veta, inte förstå.

Det kommer aldrig sluta snurra.
Det kommer aldrig gå över.
So deal with it.

Kommer det någonsin att sluta göra ont?

Hur mycket lägger ni på mat varje månad och hur många bor i ert hushåll?

Gud vad jag blir trött. Särskilt på alla vänstervridna sajter och åsikter. Jag har inget emot många av dem men snälla kära någon- måste allting vara så jävla pk hela tiden?

Vad är det som är svårt att förstå med att folk reagerar mot så kraftiga flyktingströmmar som vi har nu? Särskilt efter terrordåden. Vi måste visa humanitet och medmänsklighet, visst är det så. Men är inte den största utmaningen att minska radikalisering att försöka eliminera utanförskap?! Och varför är det då svårt att förstå att det är en omöjlighet att det inte blir så med 1600-2000 personer som kommer varje dag? Jag vill också hjälpa men i rimlig utsträckning. Tror folk seriöst att det inte finns en anledning till att Migrationsverket går på knäna och regeringen varnar för systemkollaps? Är det rimligt med tältläger och att folk sover ute? Vad är alternativet? Det vet jag inte, men dessa skalor är inte rimliga.

Jag tycker det måste få vara okej att uttrycka en rädsla för att det i strömmarna kommer in terrorister. Precis som att visa sin medkänsla för Frankrike utan att ha gjort det några dagar innan för Libanon. Även om de flesta känt något och reagerat på det. Är det inte bättre att uttrycka nåt alls än inget? Det är ju känt att det är lättare att beröras av något som är nära- såsom Frankrike är närmare oss än Mellanöstern. Är det fel? Inte vet jag, men det är mänskligt.

Vi har blivit så duktiga på att stämpla folk som rasister när det kanske egentligen handlar om något helt annat. Jag blir trött på att det inte är okej att tycka. Jag är varken rasist, sverigedemokrat eller för att det kommer 10000 människor i veckan till Sverige. Vad gör det mig till då?

Det gör mig mänsklig. Precis som de som tycker att jag inte ska tycka som jag gör. Skillnaden är väl bara att jag inte hela tiden talar om för dem att de tänker och känner fel.

Nu kommer bristningarna. Var helt förskonad från detta med Selma, antar att det fanns några enstaka fördelar med att få barn i vecka 34.

Jag orkar snart inte mer nu.

Nu har jag rejäl mensvärk. Falskt alarm igen eller på gång? 37+1 nu. Helt okej ändå.

Vi får väl se.
Klockan är 01:10. Är vi fyra senare idag?