Nu är jag en stackare och jag tycker synd om mig själv. Jag har sett fram emot detta så länge. Att åka till Umeå och umgås med vänner och fina fd kollegor. Att strosa runt i staden vi nyss bodde i. Att ha lite egentid med Johan. Istället ligger jag här och stirrar upp i taket och är mest livrädd. Tycker det är skitjobbigt att vara hos Johans föräldrar. Känner mig som ett djur i bur. Bebisen verkar stressad och fäktas på därinne.

Jag är så ledsen över att måsta missa aw:n med fina människor ikväll. Såg det som en chans att boosta energi. Det är så många jag saknar, längtar efter. Människor finns ju förhoppningsvis kvar. Men ibland bara behöver man det lite extra mycket. Som nu.

Det här med att ligga och glo, känna sig handikappad, vara dödstrött och känna sig maktlös är inte min grej. Jag är rädd för att börja må dåligt igen, hemska tid och tanke.

Hoppas vi kan styra upp en till aw till våren. Jag längtar redan.

Jag är så ofantligt trött och lite orolig.

En extrakontroll på specen resulterade i vetskapen av en förkortad livmoderhals och en väldigt stor risk för att bebisen kommer alldeles för tidigt. Heltidssjukskrivning och en uppmaning om att vila. Idag är vecka 30+4 (31) känns ju sådär. Det enda läkaren kunde säga var "det blir nog inte denna vecka". Okej.

Ska på ny kontroll av en vecka. Hade planerat att åka till Umeå ikväll men det får vänta tills imorgon. Jag vill vila. Det var skönt att lägga sig ner vill jag lova, jag har nog ändå kört på lite för hårt, lite för länge.

Allt före vecka 34 känns väldigt okul så håll tummarna för att jag kan vila så att min livmodertapp inte vill krympa mer.

Att gå upp en massa i vikt pga sängvila känns mindre jobbigt nu. Det blir som det blir. Jag tar det sen, bara bebisen får må bra! Hu ändå. Jag hade sett fram emot att få gå åtminstone till vecka 36-37 denna gång men så blir det nog inte. Det känns för tidigt. Jag är inte beredd ännu. Jag behöver iaf två veckor för att landa. Minst. Snälla bebbe, vänta tills v.34 Efter det får du komma om du vill. Helst får du stanna lite längre i magen, men då är det inget krav.

Dags att lägga alla krav åt sidan. Stackars Johan kommer få jobba som ett djur men det är en kort period av livet. Snart är vi fyra.

Jag är så f r u k t a n s v ä r t trött nu hela tiden. FK kommer aldrig godkänna havandeskapspenning och jag kommer inte orka jobba länge till. Hur går det ihop tror ni

Hoppas på sjukskrivning på heltid snart så jag orkar va människa i korta stunder.

Aj.
Tack för hjälpen. Men aj. Jag kommer aldrig att vänja mig. Som knivhugg mot hjärtat. Genom pansaret. Genomsyrar det allt.
Hela mig.
Och ingen del av dig.
På ytan åtminstone.

Någonstans känner jag en droppe blod och blodet är inte mitt. Någonstans, någon gång gjorde jag dig nog illa. Fastän du aldrig skulle erkänna det. Kanske är det inte ens sant.
Mitt knivhugg.
Ditt blod.

Hur gick det till?

Igår var jag en sväng på Birsta. När jag kom hem hade S av någon anledning blivit galen. Hon sprang runt runt runt och till slut rakt in i väggen. Dock sprang hon vidare direkt. Ungefär 30 sekunder senare kom hon på att hon slagit sig och började grina. Sedan gick hon och satte sig vid dukat bord och vägrade äta. Vi försökte truga men det hela slutade med att ungen mulade hela ansiktet i maten. Med köttfärssås i hela ansiktet åkte hon således in på toa och sedan i säng. Med vällingflaskan. Detta barn. Detta barn...

Vecka 29!

Sådär ja, tredje trimestern börjar nu. Jag är tung och har ont. +7 kg visar vågen vilket känns ganska normalt, om man inte tänker på dessa "jag gick upp tre kilo totalt för jag åt salladsblad". Har haft en fruktansvärd halsbränna under veckan, sådär så jag velat grina men nu är den som bortblåst. Märkligt det där.

Vi måste börja planera lite mer nu, då man aldrig vet om det blir en favorit i repris och barnet kommer tidigt. Ska roa mig med att tvätta upp lite småkläder.