Det här är ett inlägg om varför jag älskar honom mer än någon annan, förutom Selma.

För att jag grät tills jag skakade för att jag kände mig rutten. För att det inte gick att hålla det inombords längre. För att han är min bäste vän och den som gör mig till en bra människa. För att jag känner mig skyldig och för att det så lätt hade kunnat gå överstyr.

Så jag berättade. Om destruktiviteten. Om svarta moln. Om känslor av rastlöshet, ensamhet och att inte känna sig sedd. Sen berättade jag om attraktionen, om varför den varit farlig och varför den överhuvudtaget fanns där. Om att jag plågas av en känsla av att jag gör fel, trots att inget hänt.

Och efteråt, säger han med tårfyllda ögon att han förstår. Att det inte är så konstigt. Att han förstått att något varit fel. Att han lätt kunnat lista ut, utan att fråga- för att han ser mönstret. För att han känner mig.

Packningen är bara halvklar men en stor jävla sten har fallit från mitt bröst. Jag har en halv till kvar, på andra sidan. Men jag tror verkligen att tiden kommer läka de små skrapsår som orsakats. Och om inte, så får det lov att vara ok ändå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man tänker farligt och lever ut det...

Snälla snälla låt min magkänsla ha fel. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. ...

Har aldrig aldrig varit så glad över att få besök av tant röd. ...

Nu var det ett tag sedan. Det finns såmångs saker som stör mig just nu. Måste skriva ner dem innan jag blir galen. Jag vantrivs med att vara föräldraledig just nu. Hjärnan orkar liksom inte arbeta på lågvarv längre. Tålamodet har gått och dött. ...

Tittade som så många andra på inställningen i fredags. Lyssnade på talet och grinade. Har varit som besatt av CNN under helgen. Såg talet från CIA igår, grinade igen. USAs nye president är en maktgalen fascist som inte kan ett skit om politik. Som...