Den här rastlösheten är förgörande. Jag minns inte sist jag kände mig såhär tom. Det måste bli bättre nu väl?

Ibland gör jag saker mot bättre vetande och det grämer mig. Det får mig att känna mig liten och dum. Ibland glömmer jag bort också för en sekund att hemligheter bara ska anförtros till dem jag litar mest på.

Ibland får dessa dåliga egenskaper mig att må sämre än jag skulle behöva. Och visst känner jag mig ledsen över att ha tappat bort en vän.

Men jag tror det var oundvikligt.
Och sanningen får ingen någonsin veta.