Ni vet när något som är litet blir alldeles för stort?

Jag står, går och gör allt jag måste. Men helst vill jag bara lägga mig på golvet och bli en blöt fläck. Vara ifred. Stänga av tankar och känslor.

Jag är ofokuserad och har svårt för att hitta balansen. Känner mig egoistisk och korkad. Blottad och alldeles för elak. Och lite lite sårad.

Det här är ett inlägg om varför jag älskar honom mer än någon annan, förutom Selma.

För att jag grät tills jag skakade för att jag kände mig rutten. För att det inte gick att hålla det inombords längre. För att han är min bäste vän och den som gör mig till en bra människa. För att jag känner mig skyldig och för att det så lätt hade kunnat gå överstyr.

Så jag berättade. Om destruktiviteten. Om svarta moln. Om känslor av rastlöshet, ensamhet och att inte känna sig sedd. Sen berättade jag om attraktionen, om varför den varit farlig och varför den överhuvudtaget fanns där. Om att jag plågas av en känsla av att jag gör fel, trots att inget hänt.

Och efteråt, säger han med tårfyllda ögon att han förstår. Att det inte är så konstigt. Att han förstått att något varit fel. Att han lätt kunnat lista ut, utan att fråga- för att han ser mönstret. För att han känner mig.

Packningen är bara halvklar men en stor jävla sten har fallit från mitt bröst. Jag har en halv till kvar, på andra sidan. Men jag tror verkligen att tiden kommer läka de små skrapsår som orsakats. Och om inte, så får det lov att vara ok ändå.