Ser du den? Du borde göra det. Den står nämligen alldeles vid bordet. Den är vacker, men alldeles overklig.

Och ändå så självklar.

Under mattan bildas en stor hög, för allt har slängts in där under. Och bakom halvvarma leenden och fina ord lurar sanningen. Den otillåtna och outtalade.

Om jag sträcker ut min hand kan jag röra vid den rosa snabeln. Jag undrar om den är mjuk eller sträv. Visst ser du elefanten? Eller visst känner du åtminstone av den?

Jag snubblar på mina ord, helt omedvetet. När jag kommer på var det barkar är det för sent att stoppa. Vi skrattar båda, trots att det egentligen inte är särskilt roligt, utan mest ett tecken på varför högen under mattan växt på sig. Om den stora rosa varelsens konturer varit suddiga blir de med ens knivskarpa. Den knallrosa färgen bländar mig nästan.

Jag försöker förtvivlat leta efter ett igenkännande hos dig, för att få det bekräftat: det står en rosa elefant i rummet. För jag ser att du tittar på den.

Jag kan även tänka mig att om jag ser det med dina ögon sticker en stor rosa snabel snart fram under mattkanten.

Folk brukar ofta bli sjukt irriterade när man ber dem lämna namn i bloggar som läses. Men jag är nyfiken, om ni inte vill lämna era namn ( ni som läser frekvent) kan ni då inte bara skriva en kommentar med hur vi mötts? typ "jobbet", "skolan" odyl.

Kom igen.

Nu var det flera dagar sen jag skrev. Jag jobbar mest hela tiden. Jag fattar inte varför det känns som att jag aldrig är ledig, men men. Sen träffade jag en kille som verkade intressant, som verkade intresserad men som ändrade sig. Lite snopet, men men. Han var nog för nördig för mig ändå. Hetsiga diskussioner på jobbet och alldeles för mycket godis har varit andra inslag under denna påskvecka.

Har hängt med finaste råttan en massa, hon är bra. Jag blev bjuden på supergod mat och drack en massa vin så strupen var helt torr när jag var på jobbet kl. 06.45 dagen efter. Men det var det lätt värt. Igår fick jag middag hos Sanna och vi tog ett glas vin på Allstar, ett glas äckligt vin. Men det var ändå nice.

Jag vill inte va ensam i Umeå en sommar till. Döless nu.

The big moment. Det jag har väntat på och bävat inför de senaste 10 åren. Jag är blödig. Jag måste skriva ett fulländat och känslomässigt tal och försöka framföra det utan att gråta. Jag kan säga redan nu att det är omöjligt. Talet kommer säkert vara jättefint, men jag kommer grina ihjäl mig. Kärleken jag känner är obeskrivlig. När jag tänker på att jag kommer måsta göra det två gånger till i livet också ( Äneth coh Björne) blir jag svettig. Men Lottas blir värst, för hon är inte blödig själv. Hon är rationell.

Förövrigt är det svårare idag än det har varit. Det är svårare att stänga av, att nå till the happy place. Jag blir less på det. Jag vill att det ska vara enkelt nu. Jag ska gåsa till mig.

Det är alltid lite lustigt att talas vid. Hon har en bebis nu, ska gifta sig, har köpt hus och är vuxen. Hon kommer alltid vara en av de finaste människor jag vet.