Nu förstår jag vad folk menar när de säger att det är tråkigt att äta. Jag har aldrig upplevt det här tidigare; äckelkänslorna för att det smakar illa, jobbigheten i att tugga och det stora motståndet. Usch. Jag känner mig sjuk, hoppas det går över snabbt.

Hon har haft det jobbigt och om det funnits någon rättvisa i världen borde det vara hennes tur att andas ut. Men ikväll blev det väldigt tydligt att rättvisa är någonting som vi människor skapat för att upprätthålla en slags skrev bild av att vi kan skapa reda i kaos. Det var som på film, och inte en vacker sådan- utan en otäck. Jag stängde av hjärtat och använde hjärnan. Deras oro och ångest vällde fram i rummet. Hade det varit tyst tror jag man kunnat höra ljudet av alla fasader som började krackelera. Det kändes som om adrenalinet fullständigt trycktes ut ur öronen på mig.

Sedan stiltje. Innan det började om igen. Och igen. Jag var rädd.

Hon såg på mig en gång, där bland de stora apparaterna. Med insjunkna kinder och smala blåsvarta ringar runt de stora ögonen. Den blicken går aldrig att ta miste på. Jag tror den betyder "jag vet och förstår". Det är den otäckaste av blickar och den gick rakt in i mitt hjärta. Och jag blev fullständigt livrädd för om hon vet så betyder det att det illavarslande fröet i min mage har börjat gro.

Det spelar ingen roll hur professionell man ska vara eller inte. När verkligheten bryter av i vardagen med sin bryska stämma vibrerar marken. Den som inte kan ta vara på sin känsla borde inte få jobba med människor.

Att kunna känna och älska är faktiskt grunden till allt som är vackert.