Ni får ursäkta en dåliga Iphonebilden. Äneth och jag lagade musselsoppa ikväll. Det är så sjukt gott med musselsoppa. Äneth var nöjd, men inte så nöjd så hon skelade, kanske nästa gång. Jag hoppas hitta en belgisk restaurang när vi drar ut i Europa så vi kan få nå jävulska musslor!

Imorrn är det alla hjärtans dag. Kul att va singel då, mouhahaha. Jag hoppas på blommor från en hemlig beundrare, men in my dreams typ.

Jag tänker mycket på saker som varit. Jag saknar morfar. Jag tänker på deras gamla hus, jag minns dofterna, ljuden och de yngre versionerna av dem. Jag minns nyckelpigorna på kylskåpet, kökspallen och Herr Turman.

Jag minns "M-chokladen", mormors morgonrock och hennes lågmälda röst när hon svarade i telefon på nätterna och agerade jourhavande medmänniska. Jag minns morfars påhittat förvånade min när han för 17:e gången samma dag hittade mig under det lilla telefonbordet när vi lekte kurragömma.

Jag minns hur kan körde mig i skottkärran med de gamla löven efter han krattat ihop dem. Jag minns hur vi grävde efter potatis i deras lilla land, och jag minns hur ledsen jag blev när jag ville dra upp potatis i januari men det såklart inte gick. Jag minns hur det tog mormor exakt sju minuter att köra från Skönsberg till Timrå med varma pizzor i bilen.

Jag minns morfars hatt och alla ljud i den gamla volvon när han körde mig till skolan. Jag minns hans vissling, den speciella och hans ansikte i fönstret som väntade oss när vi kom. Jag minns oliverna, sparrisen och vindruvorna. Och kebaben. Jag minns doften av de kyliga sängkläderna som mormor tog in från tvättlinan.

Jag minns morfars ljuvliga köttfärssås. Och mormors köttbullar.

Mormor finns fortfarande kvar, jag ska skatta mig lycklig för det. Men Morfar var ju ändå mitt substitut för en närvarande far. Jag har suttit på en piedestal hela livet. Han satt mig där när han trugade i mig mat och jag blev frisk från min salmonella, och där satt jag sedan i 28 år. Han hade många brister och fel, precis som alla människor- men han älskade mig. Och jag älskade honom, mer än de flesta. 

I höstas när jag hittade honom död i sängen, med ett leende på läpparna rann tårarna, men mest kände jag frid. Han var så rädd för döden,och jag är glad över att han slapp uppleva den som ett stort mörker. Leendet på läpparna berättar ju att det var ganska fridfullt. Under eftermiddagen hade mormor tänt ett ljus på hans nattduksbord, som spred ett ljus över det som stod där: deras bröllopsbild, ett kort på hans ursprungsfamilj ( hans föräldrar och alla syskon), en blå glaskanin och en ljusstake, två stora foton på mig när jag var liten och en blå gubbe som höll i en skylt på vilken det stod " Världens bästa morfar".

Han dog två dagar efter jag kom hem från min långa resa. I mitt hjärta tror jag att det var meningen att jag skulle hinna hem. I mitt hjärta kommer minnet av leendet på hans läppar och ljuset som föll på korten av mig samt den blå gubben alltid leva kvar.

Och jag är så lycklig för att jag fick sitta på den där piedestalen.