I mitt jobb ska man vara känslosam och stenhård på samma gång. Idag fick min finaste stjärna ett dåligt besked. Allting kraschade för familjen. Psykologi, psykiatri, empati, medmänsklighet och sorg- allt ska man ( eller jag) klara av på samma gång helst utan att krackelera.

Hur gör man det? Hur sväljer man det utan att gå under? Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna, för att härbergera deras ångest och inte känna efter själv. Den fina stjärnan som kämpat mot oddsen, som lyser så vansinnigt klart.

Jag bär mina känslor utanpå kroppen i de allra flesta fall. När jag gick hem funderade jag på vilken gåva det är att leva och få uppleva hälsa. Det låter som jag blivit religiös, men sanningen är att jag haft en tung dag på jobbet. Jag har bevittnat en typ av dödsbud och sett dödsångest komma fram på olika sätt.

Och jag saknar de bästa, mina nära och kära. Jag ville vara en boll när jag gick hem. Hos någon av dem som jag vet alltid har en plats i soffan, om jag vill vara en boll. Jag blir ledsen över avståndet, Stockholm och Sundsvall är alldeles för långt bort ibland. Jag har ingen sån här, ingen bollkompis. Jag är däremot grymt glad över att ingen mötte mig i ångesten på jobbet, det hade blivit överslag. Den enda som hade kunnat göra det lämnade mig ifred, tack.

Jag ville ju inte räkna mer, men det här året kommer jag få räkna flera gånger. Och det kommer göra ont som fan.