I det öppna inlägget: det handlar inte om kärlek. Bara så ni vet.

Just nu önskar jag vi hade pengar i överflöd, för vi behöver så mycket till huset. Samt att jag längtar så jag snart dör efter att resa, att jag verkligen vill ha den där tripp trappstolen, moccamastern och ryggsäcken.

Men det nödvändigaste först. Jag antar att efter gårdagens barngrind och insynsskydd står regnkläder och dörrhakar på tur. Kul. Lite blommor ska jag dock unna mig. Och kanske eventuellt en bokhylla.

S är så intensiv nu så det går knappt att förklara. Hon har tyvärr ärvt mitt humör också vilket inte underlättar. Hon är världens mest underbara men jag är less på att vara mammaledig. Det var som en nystart för mig att börja jobba och även om det på ett sätt är skönt att vara hemma och "ledig" på sommaren så hade jag gärna jobbat.

Misstolka mig rätt, jag älskar mitt barn men barnledighet är helt enkelt inte riktigt min grej. Jag är alldeles för rastlös och har ett stort behov av att hålla igång hjärnan.

Just nu kryper det dock bara i varenda del av kroppen. Jag undrar när det ska börja kännas bättre. Jag längtar efter att kunna andas ut, men det är nog ett tag kvar dit.

Ni är många som läser nu igen. Det är spännande hur det skiftar- såklart också i samband med hur mycket jag skriver. Ska bli flitigare nu.

Jag vet att jag får skylla mig själv. Men det gör fan ont i hjärtat.


Förlåt mig, snälla.

Han kommer aldrig förlåta mig.

Nånsin.

Ni vet när något som är litet blir alldeles för stort?

Jag står, går och gör allt jag måste. Men helst vill jag bara lägga mig på golvet och bli en blöt fläck. Vara ifred. Stänga av tankar och känslor.

Jag är ofokuserad och har svårt för att hitta balansen. Känner mig egoistisk och korkad. Blottad och alldeles för elak. Och lite lite sårad.

Det här är ett inlägg om varför jag älskar honom mer än någon annan, förutom Selma.

För att jag grät tills jag skakade för att jag kände mig rutten. För att det inte gick att hålla det inombords längre. För att han är min bäste vän och den som gör mig till en bra människa. För att jag känner mig skyldig och för att det så lätt hade kunnat gå överstyr.

Så jag berättade. Om destruktiviteten. Om svarta moln. Om känslor av rastlöshet, ensamhet och att inte känna sig sedd. Sen berättade jag om attraktionen, om varför den varit farlig och varför den överhuvudtaget fanns där. Om att jag plågas av en känsla av att jag gör fel, trots att inget hänt.

Och efteråt, säger han med tårfyllda ögon att han förstår. Att det inte är så konstigt. Att han förstått att något varit fel. Att han lätt kunnat lista ut, utan att fråga- för att han ser mönstret. För att han känner mig.

Packningen är bara halvklar men en stor jävla sten har fallit från mitt bröst. Jag har en halv till kvar, på andra sidan. Men jag tror verkligen att tiden kommer läka de små skrapsår som orsakats. Och om inte, så får det lov att vara ok ändå.